Den 3 september 1939 förklarade Storbritannien krig mot Tyskland, vilket markerade starten på andra världskriget. Tyskland lanserade omedelbart en plan för att försöka tvinga Storbritannien att kapitulera genom strategiska bombningar och blockader. Detta inkluderade den berömda Blitz, som var en kampanj av strategisk bombning av tyska Luftwaffe mot Storbritannien under slaget om Storbritannien.
Till en början sökte Adolf Hitler en förhandlingslösning för kriget med Tyskland. Han föreslog generösa fredsvillkor som den brittiska regeringen avböjde och valde istället att stå på sin plats. Hitler bestämde sig då för att rikta in sig på Storbritannien i ett försök att försvaga dess resurser och tvinga fram en kapitulation. Han satte in tyska Luftwaffe för att börja bombräder mot fastlandet, riktade mot industriella och civila områden, såväl som Royal Air Forces (RAF) flygfält.
Blitzen började i september 1940 och fortsatte i nästan ett år med några av de mest intensiva bombningarna som inträffade under ”Christmas Blitz” i december 1940. Flygbombningskampanjen fokuserades främst på städer och industriområden och orsakade massiv förstörelse och offer. Blitz hade effekten av att försvaga nationens moral såväl som dess infrastruktur, med mer än 40 000 civila dödade och miljoner fler skadades.
För att bekämpa Luftwaffe utvecklade britterna ett antal strategier och taktiker. Dessa inkluderade utplaceringen av radar för att upptäcka inkommande flygplan, kamouflage och lockelse av nyckelmål, förstärkning av luftförsvaret och Storbritanniens egen bombplansoffensiv mot Tyskland. RAF var mycket framgångsrik i att försvara önationen, vilket i slutändan ledde till Luftwaffes nederlag i slaget om Storbritannien
Användningen av U-båtar var en annan taktik som användes av tyskarna för att störa brittisk sjöfart. U-båtar var ubåtar utrustade med torpeder och minor, och attackerade militära och civila fartyg i ett försök att störa försörjningslinjer. U-båtskampanjen var mycket framgångsrik och lämnade britterna att ransonera mat och nödvändigheter. Denna strategi var avsedd att försvaga nationen ekonomiskt och psykologiskt, men var slutligen misslyckad eftersom den brittiska befolkningen samlades och förblev orubblig.
Till slut misslyckades Tysklands försök att tvinga Storbritannien att kapitulera. Det brittiska folkets beslutsamhet och RAF:s effektivitet i att försvara nationen var viktiga faktorer för att bevara Storbritanniens grepp om nationen. Tyskarna lyckades dock lyckas med sitt mål att försvaga Storbritannien, vilket ledde till ett dödläge och så småningom inledandet av fredsförhandlingar.
Blockad av Storbritannien
Tyskland försökte också införa en ekonomisk blockad mot Storbritannien i ett försök att tvinga dem att kapitulera. Denna taktik användes genom att använda ”U-båtar” för att störa brittisk sjöfart. U-båtar var ubåtar utrustade med torpeder och minor som riktade in sig på handelsfartyg som transporterade mat och andra nödvändiga förnödenheter till Storbritannien. U-båtskampanjen var mycket framgångsrik, sänkte hundratals fartyg och lämnade den brittiska befolkningen inför mat och väsentlig brist.
Som svar genomförde den brittiska regeringen flera taktiker i försöken att motverka den tyska blockaden. Dessa inkluderade genomförandet av sjöeskorter för handelsfartyg, brytning av sjöfartsleder och införandet av ett konvojsystem. Denna taktik var mycket framgångsrik för att skydda handelsfartyg från U-båtar, men taktiken fick också oavsiktliga konsekvenser. Genom att tvinga sjöfarten att resa i konvojer blev de lättare mål för flyganfall, vilket ledde till ytterligare förluster. U-båtskampanjen misslyckades till slut med att tvinga britterna att kapitulera.
Operation Sealion
Operation Sealion, eller invasionen av England, var Hitlers plan att invadera och ockupera Storbritannien. Denna operation förlitade sig på att Tysklands flotta och flygvapen skulle bli framgångsrika, såväl som en framgångsrik grundstötning och etablering av brohuvuden på Englands sydkust. Storbritannien var dock väl medveten om den tyska planen och gjorde därför flera förberedelser för att försvara sig mot en sådan attack. Royal Navy förstärktes, brittiska soldater sattes in i södra England och RAF-flygfält etablerades i området.
Tyskarna flyttade fram fartyg och ubåtar till Engelska kanalen för att förbereda sig för en invasion, men detta möttes av tungt luft- och sjömotstånd från britterna. Detta ledde slutligen till att Operation Sealion misslyckades, eftersom tyskarna inte kunde etablera brohuvuden på grund av effektivt brittiskt sjö- och luftförsvar. Storbritannien förblev en ståndaktör inför det tyska anfallet och fortsatte att hålla tillbaka all kapitulation.
Propaganda
Propaganda var en annan taktik som användes i ett försök att tvinga Storbritannien att kapitulera. Genom användning av radio, tidningar och affischer spred tyskarna ett skräckbudskap och framställde Storbritannien som en svag och splittrad nation. I hopp om att demoralisera nationen och skapa en känsla av förtvivlan bland befolkningen, hävdade tyskarna att de hade orsakat massiv förstörelse och offer. De hyllade också de tyska styrkornas militära framgångar i Europa, i ett försök att övertyga den brittiska allmänheten om att Storbritannien inte var någon match för Wehrmacht.
Den tyska propagandakampanjen hade den önskade effekten att undergräva den brittiska allmänhetens moral, men den lyckades inte övertala den brittiska regeringen till en kapitulation. Till slut valde Storbritannien att stå emot det tyska anfallet och att behålla sina positioner i Europa och i världen. I slutändan förblev den brittiska allmänheten trotsig inför tysk aggression och hot.
Bombning av London
Tyskland använde också strategisk bombning i ett försök att tvinga Storbritannien att kapitulera. Denna strategi var till stor del inriktad på huvudstaden London, och innebar en total bombning av staden utan hänsyn till civila. Denna terrorkampanj möttes med liten framgång, eftersom Londonbor visade sig vara motståndskraftiga inför förstörelsen. Den berömda staden London utsattes för en fem månader lång kampanj av strategisk bombning, under vilken nästan allt förstördes, men den brittiska regeringen vägrade att förhandla. Detta bombardemang misslyckades i slutändan med att tvinga den brittiska regeringen att kapitulera.
Air-Sea Rescue
Britterna förlitade sig starkt på sina Air-Sea Rescue-team för att rädda nedskjutna piloter i Nordsjön och Engelska kanalen. Eftersom tyska sjö- och flygvapen var kända för att attackera och sänka skadade plan som kraschlandat i havet, var räddningsteamen avgörande för att hitta piloter innan de kunde skadas eller tas till fånga. Air-Sea Rescue-teamen tillhandahöll en viktig tjänst som höjde moralen i Storbritannien och visade nationens beslutsamhet och beslutsamhet inför tysk aggression.
Nordafrikansk kampanj
Den nordafrikanska kampanjen var en offensiv av brittiska och samväldets styrkor mot tysk-italienska styrkor i Nordafrika. Denna kampanj inleddes i slutet av 1940 och britterna lyckades tvinga axelstyrkorna från regionen. Detta var en stor seger för de allierade och visade Storbritanniens uthållighet inför överväldigande odds. Segern höjde moralen i Storbritannien och fungerade som en påminnelse om nationens styrka och motståndskraft, vilket ytterligare stärkte allmänhetens beslutsamhet att stå emot det tyska anfallet.
Psykologisk krigföring
Adolf Hitler försökte också använda psykologisk krigföring för att påverka den brittiska opinionen och tvinga nationen att kapitulera. Detta skedde till stor del genom radio- och tv-sändningar, som skröt med tyska framgångar i Europa och framställde Storbritannien som en svag och splittrad nation. Det gick också rykten om kollaboratörer inom den brittiska regeringen. Resultatet av denna kampanj av psykologisk krigföring var en känsla av förtvivlan och rädsla inom befolkningen, men de samlade sig så småningom och stod fasta mot angreppen.
